Ciao Finland

Första måltiden tillbaka blev finsk mat, såklart. Fisk och nypotatis.

 Detta var alltså på lördag, samma dag jag landat. Nästa dag bar det av till Hfors och på måndag började mattakursen på Hanken. Första kvällen tillbaka i Hfors gick jag och min syster på Memphis för lite USA-feelis, men det gick inte så bra. Är man i Finland så är man i Finland och inte i USA. Det lärde jag mig snabbt.

Up in the air

Att flyga över Atlanten var svårare än jag föreställt mig. Nu menar jag inte bara mentalt utan fysiskt också, haha. Skrev redan om packningen jag hade med mig. Mina hostföräldrar hjälpte mig bära allt till flygfältet, så först i säkerhetskontrollen prövade jag på att bära allt själv. Inte enkelt. Fick dessutom veta på flygfältet att jag hade ett extra planbyte i Chicago, så allt som allt flög jag med fyra olika plan. Från Minneapolis flög jag till Chicago, från Chicago till Charlotte i North Carolina, därifrån flög jag till Munchen och först från Munchen in till Hfors. Med min vanliga tur landade jag alltid i ena ändan av flygfältet och nästa flyg gick från helt andra ändan. Hade dubbla kläder på av allting, så det blev lite varmt att släpa allt mellan flygen. Som tur är fick jag min carry-on gatecheckad gratis på varje plan, för den var för stor att rymmas in i planet... Ville bara sätta mig ner och gråta mellan varven jag skulle springa till de olika gaterna, det var så tungt och hett. Men med pauser i korridorerna gick det till slut, och jag missade inget plan.
Eftersom jag knappt sovit nåt föregående natt dåsade jag till på flygen ganska ofta, utan att kunna sova ordentligt på ett enda av dem. Hade konstiga drömmar hela tiden, och varje gång jag vaknade till undrade jag var jag var. Försökte räkna i huvudet vad klockan var och kom fram till att jag kommer landa MN-tid vid soluppgången. Tänkte att då får jag iaf se Minneapolis vackra glas-skyskrapor blänka i soluppgången, tills jag kom på att jag ju flyger FRÅN Minneapolis, inte TILL. Varje gång jag slöt ögonen såg jag olika episoder utspela sig framför mig från mitt år i USA, och när jag vaknade trodde jag att jag var kvar där.
På det längsta flyget från North Carolina till Tyskland kollade jag på olika filmer från min egen TV-skärm tills jag inte orkade mer. Det var redan mitt  i natten och beckmörkt utanför fönstret. Då kom tårarna och jag kramade mina fotografier jag hade med mig. Den tyska tanten bredvid mig pratade ingen engelska utan pajade mig på kinden och tittade på mina fotografier, gav en näsduk då och då. Hon knagglade fram att det blir nog bra och pratade lite tyska också. Där satt jag och snyftade i min pink velourdräkt och tittade på stjärnorna i min ensamhet på ett fullproppat plan.
När den 30 timmar långa resan äntligen var över var jag så trött att jag inte ens hörde att de ropade upp mitt namn i högtalaren på Helsingfors-Vanda. Väntade istället på min rosa kappsäck som aldrig kom. Utmattad fick jag höra att den blivit i Munchen. Seriöst. De fick den på tre olika plan i USA och över Atlanten, men Tyskland-Finland lyckas inte...
Sist ut ur terminalen kom jag ju då och möttes av familj och bästa kompis med USA-flaggor och välkommen hem-skylt. Och Starbucks-kaffe. På vägen hem tror jag att jag babblade ganska mycket strunt, min hjärna hade väl släppt taget nånstans i luften.

Och nu glömde jag varför jag började skriva det här, hamnade nog in på fel spår nånstans på rad två kanske.