Eftersom Ben och Amy skulle på föräldramöte till barnens skola/dagis ikväll, började jag jobba först kl 10.30 idag. Det beror på att jag får jobba max 10 timmar per dag. Därför måste Ben ofta åka hemifrån senare på morgonen om både Amy och Ben har ärenden efter jobbet, så att mina 10 timmar inte överskrids. (vilket de gör ganska ofta i varje fall, men...)
Bestämde mig för att ta barnen till biografen idag och se på The Smurfs. Åkte iväg i god tid eftersom jag inte varit på den här biografen förut och inte visste vägen. Egentligen hittade jag biografen av misstag. Jag hade redan gett upp och bestämde mig för att åka hem igen och ta en senare föreställning på bion vid Rosedale Mall istället. Körde längs en väg jag svängt in på för att hitta ett ställe att vända på för att sedan köra tillbaka samma väg vi kommit. Hade kört en god stund när jag mitt i allt ser biografen framför mig. Och jag tyckte inte ens att det var roligt. Snarare ironiskt. Kan säga att vi missade lite av början...
Men det var roligt, och barnen gillade det.
Åkte hem via matbutiken, och sen fixade jag lite middag åt oss. Barnen åt upp varenda smula, vilket inte händer allt för ofta. Sen plockade de snällt upp alla leksaker från vardagsrummet, hallen och sina egna rum för städerskan imorgon, utan problem. När det blev bedtime lade de snabbt på sig sina pyjamasar med hjälp av en improviserad liten tävling och borstade tänderna själva. James gav mig till och med en tandkrämspuss. Sen hoppade vi upp i föräldrarnas enorma säng för godnattsagor. Nu kommer the tricky part, eftersom båda har envisats med att sova i föräldrarnas säng och vägrat somna, enligt Amy och Ben. När vi har läst sagorna till slut och ska förflytta oss till deras egna rum protesterar James. Ber Mykenna gå i sin egen säng och vänta tills jag fått James att somna, och det gör hon utan gnäll. Gungar James lite tills hans ögon börjar falla ihop, och bär honom till hans egen säng. Han somnar som en stock efter några minuter. Går in till Mykenna, sitter där en stund och vips så sover hon också.
Ser på Hell's Kitchen på nedre våningen medan jag väntar på att Amy och Ben kommer hem. Efter en stund kommer Amy in genom dörren och tittar sig förvånat omkring. Ja, de sover, säger jag, och hon bara gapar. In their own beds or in ours, frågar hon och gapar ännu större när jag säger att båda sover i sina egna sängar. När Ben kommer in ser han lika förvånad ut, och ler sedan lättat. Inga fler blåmärken inatt. En natt utan sparkar i revbenen, slag i ansiktet.
Varsågod. Är väl en naturbegåvning helt enkelt ;)
Wednesday, August 31, 2011
Tuesday, August 30, 2011
Just relaxing
Idag har jag tagit det lugnt.
Åkte ner till Rosedale mall på förmiddagen och strosade omkring i lite affärer. Provade kläder i lugn och ro i de enorma provrummen, svängde mina shoppingkassar i takt med musiken som strömmade ur högtalarna, andades in de ljuvliga dofterna av bodylotions som spred sig även utanför affärerna.
Vid noon gick jag på bio med en tysk au pair. Biografen ligger utanför köpcentret, och just när vi skulle gå över dit började det småregna. Första dagen då jag känt hösten i luften... Som tur är var det kyligare vädret bara tillfälligt. Är inte redo för höst än.
Väl hemma igen värmde jag lite take away-chinese food i mikron, kastade mig på sängen och knäppte på TVn. När min pappersburk med nudlar var tom somnade jag nästan till Barack Obamas tal som han höll ca 45 minuter härifrån, i Minneapolis.
På kvällen hade jag hela huset för mig själv. Fyllde badkaret med hett vatten och tog mitt första bad på flera år. Lade på musik och slappnade av. Dränkte mitt hår i moroccan oil, drog på mig mina Victoria's Secret mysbyxor i mörkrosa velour, kröp upp i sängen och lade på The Wedding Planner.
Det behövdes. Imorgon kommer jag jobba längre än vanligt, och därför börjar jag först 10.30 på morgonen, vilket betyder en välbehövlig god natts sömn för mig.
Åkte ner till Rosedale mall på förmiddagen och strosade omkring i lite affärer. Provade kläder i lugn och ro i de enorma provrummen, svängde mina shoppingkassar i takt med musiken som strömmade ur högtalarna, andades in de ljuvliga dofterna av bodylotions som spred sig även utanför affärerna.
Vid noon gick jag på bio med en tysk au pair. Biografen ligger utanför köpcentret, och just när vi skulle gå över dit började det småregna. Första dagen då jag känt hösten i luften... Som tur är var det kyligare vädret bara tillfälligt. Är inte redo för höst än.
Väl hemma igen värmde jag lite take away-chinese food i mikron, kastade mig på sängen och knäppte på TVn. När min pappersburk med nudlar var tom somnade jag nästan till Barack Obamas tal som han höll ca 45 minuter härifrån, i Minneapolis.
På kvällen hade jag hela huset för mig själv. Fyllde badkaret med hett vatten och tog mitt första bad på flera år. Lade på musik och slappnade av. Dränkte mitt hår i moroccan oil, drog på mig mina Victoria's Secret mysbyxor i mörkrosa velour, kröp upp i sängen och lade på The Wedding Planner.
Det behövdes. Imorgon kommer jag jobba längre än vanligt, och därför börjar jag först 10.30 på morgonen, vilket betyder en välbehövlig god natts sömn för mig.
Monday, August 29, 2011
State Fair!
Det är State Fair i Minnesota just nu. Tänk er Ekenäs höstmarknad gånger... 200 ungefär. Överallt går det människor som äter precis allting. En stor del av State Fair är just det: att äta. Så mycket man bara kan. Vill man testa på nåt konstigt, är Minnesota State Fair the place to be. Nästan all mat äts från en pinne, och det mesta är friterat. Någon som har lust att smaka på Deep fried candy bars, Deep fried pickles, Deep fried cheese, Deep fried butter, Deep fried cookie dough, Deep fried fruit, Chocolate-covered bacon, Popcorn shrimps, Alligator on a stick, Cheese on a stick, Corn dogs on a stick, cookies on a stick, scallops on a stick, pizza on a stick och så vidare i all evighet, bara för att nämna några exempel.
Själv testade jag på Martha Stewart's chocolate chip cookies, och hur goda var inte dom! De var så varma att chokladbitarna inuti var smultna. Man kunde köpa en hel bucket full, men vi nöjde oss med att dela på en large cone. Testade också på världens godaste minidonuts, rykande heta. Såå goda. Och den nygrillade majsen var suverän. Jordgubbsmilkshake och strawberry flavoured Italian soda sjönk ner bättre än väl. Det enda friterade jag åt var deep fried cheese curds jag tvingades smaka. Smakade fett.
Som ni märker lyckades jag ganska bra undvika friterat och food on a stick, men på fredagen åker jag tillbaka till State Fair med min hostfamilj och några andra, och då måste jag väl smaka på det mesta, haha. Bara jag inte behöver smaka på deep fried butter är jag nöjd!
Själv testade jag på Martha Stewart's chocolate chip cookies, och hur goda var inte dom! De var så varma att chokladbitarna inuti var smultna. Man kunde köpa en hel bucket full, men vi nöjde oss med att dela på en large cone. Testade också på världens godaste minidonuts, rykande heta. Såå goda. Och den nygrillade majsen var suverän. Jordgubbsmilkshake och strawberry flavoured Italian soda sjönk ner bättre än väl. Det enda friterade jag åt var deep fried cheese curds jag tvingades smaka. Smakade fett.
Som ni märker lyckades jag ganska bra undvika friterat och food on a stick, men på fredagen åker jag tillbaka till State Fair med min hostfamilj och några andra, och då måste jag väl smaka på det mesta, haha. Bara jag inte behöver smaka på deep fried butter är jag nöjd!
Sunday, August 28, 2011
21 or nothing.
Jag vet att åldersgränsen för alkoholbruk i USA är 21 år. Klart jag vet det, det gör ju alla. Men oj hur svårt det kan vara att komma ihåg det i praktiken. Pinsamt värre när man glad i hågen beställer ett glas vin till middagen och servitören frågar efter ID. Just i den stunden, när det redan är för sent, kommer du ihåg att du plötsligt blivit minderårig.
Min hostfamilj, grandma' och grandpa', Amys bror och hans fru och jag gick på restaurang för att fira födelsedag. Fin, fancy restaurang med vita dukar, tygservetter och flera uppsättningar av bestick (tur att man har etiketten under kontroll).
Vi beställde fördrinkar, och jag sade åt servitören att jag tar samma som Amy beställer. Hon funderade en stund och beställde sedan en drink och ett glas vin. Samma här, tänkte jag, ända tills servitören frågar efter ID. Vadå ID, hann jag tänka för en sekund innan det slår mig: jag är ju minderårig nu för tiden. Kommer lite av mig, men sällskapet förklarar att jag kommer från Europa. Känner mig lite embarrased när jag ändrar min beställning från en drink till en cranberryjuice, samma som 4-åriga Mykenna tar.
Pinsamt? Ja.
De följande minuterna diskuterar mina hostsläktingar vems ID jag borde låna ;) Vi skrattar åt incidenten en stund, tills servitören kommer med våra fördrinkar. Han delar ut vinglas och drinkar, och cranberryjuice åt Mykenna som sitter bredvid mej. Ser i alla fall läskande ut, tänker jag fortfarande lite snopet, och funderar hur mina scallops kommer smaka ihop med cranberryjuice... Sedan kommer servitören över till mig och ser man på, ställer fram ett glas Chardonnay och en likadan drink som Amy beställde och säger lågmält: I checked your ID if somebody asks ;)
Ojdå. Så kan det också gå.
Min hostfamilj, grandma' och grandpa', Amys bror och hans fru och jag gick på restaurang för att fira födelsedag. Fin, fancy restaurang med vita dukar, tygservetter och flera uppsättningar av bestick (tur att man har etiketten under kontroll).
Vi beställde fördrinkar, och jag sade åt servitören att jag tar samma som Amy beställer. Hon funderade en stund och beställde sedan en drink och ett glas vin. Samma här, tänkte jag, ända tills servitören frågar efter ID. Vadå ID, hann jag tänka för en sekund innan det slår mig: jag är ju minderårig nu för tiden. Kommer lite av mig, men sällskapet förklarar att jag kommer från Europa. Känner mig lite embarrased när jag ändrar min beställning från en drink till en cranberryjuice, samma som 4-åriga Mykenna tar.
Pinsamt? Ja.
De följande minuterna diskuterar mina hostsläktingar vems ID jag borde låna ;) Vi skrattar åt incidenten en stund, tills servitören kommer med våra fördrinkar. Han delar ut vinglas och drinkar, och cranberryjuice åt Mykenna som sitter bredvid mej. Ser i alla fall läskande ut, tänker jag fortfarande lite snopet, och funderar hur mina scallops kommer smaka ihop med cranberryjuice... Sedan kommer servitören över till mig och ser man på, ställer fram ett glas Chardonnay och en likadan drink som Amy beställde och säger lågmält: I checked your ID if somebody asks ;)
Ojdå. Så kan det också gå.
Friday, August 26, 2011
Under the stars
Efter en påfrestande dag igår med en omöjlig 4-åring, bar det av mot Forest Lake vid 6-tiden. Vi skulle ut på sjön för att träffa Amys "auntie", som kom här via Minnesota för att träffa oss på väg från sitt ena hem i NYC till sitt andra hem i LA.
Min hostfamilj, mina hostgrandparents och jag åkte ut med pontoonen till andra sidan sjön, lade till vid bryggan och såg den rosa solnedgången. Efter en stund kom de andra (NYC/LA författaren och tre andra bekanta) åkande i sin pontoon och lade till bakom oss. Killarna gick iland och hämtade pizzorna vi beställt, medan vi andra skruvade upp musiken så högt att den ekade över hela strandpromenaden. När de kom tillbaka med pizzorna åkte vi ut och ankrade mitt ute på sjön, band fast pontoonerna i varandra, skapande ett enda stort vardagsrum, och åt vår middag. Pizza och vin. Inte så tokigt som det låter, faktiskt.
Lyssnade medan Amys auntie berättade senaste nytt om sin goda väninna Mona Simpson, Steve Jobs biologiska syster. Tydligen träffades syskonen först som vuxna, eftersom Jobs adopterades som liten. Trevligt, tänkte jag, ända tills det sjönk in vem vi egentligen talade om. Hennes goda vän Mona Simpson, Steve Jobs syster. Mona Simpson, vars före detta man döpt Homer Simpsons mamma efter henne. Och det var inte något konstigt med det. Inte något konstigare alls än när vi fortsatte prata om hur söta barnen såg ut där de satt invirade i en filt och såg på film från ipaden.
Vi satt där ute mitt på sjön hela kvällen, ända tills det var så mörkt att man knappt såg den man talade med. Ovanför oss bredde en stjärnklar himmel ut sig. Ju längre man tittar på stjärnorna, desto fler ser man. Som om man kom längre och längre in i universum och upptäckte nya stjärnor för varje steg. Man känner sig så liten och inser att det finns så mycket mer en det vi ser just nu. En stjärnhimmel får en att tänka. Och där satt vi, en som är vän med Mona Simpson, en annan som sitter invirad i en filt och halvsovande ser på film, en tredje som viftar bort myggor och jag, som känner mig hemma bland alla dessa människor under stjärnorna.
Min hostfamilj, mina hostgrandparents och jag åkte ut med pontoonen till andra sidan sjön, lade till vid bryggan och såg den rosa solnedgången. Efter en stund kom de andra (NYC/LA författaren och tre andra bekanta) åkande i sin pontoon och lade till bakom oss. Killarna gick iland och hämtade pizzorna vi beställt, medan vi andra skruvade upp musiken så högt att den ekade över hela strandpromenaden. När de kom tillbaka med pizzorna åkte vi ut och ankrade mitt ute på sjön, band fast pontoonerna i varandra, skapande ett enda stort vardagsrum, och åt vår middag. Pizza och vin. Inte så tokigt som det låter, faktiskt.
Lyssnade medan Amys auntie berättade senaste nytt om sin goda väninna Mona Simpson, Steve Jobs biologiska syster. Tydligen träffades syskonen först som vuxna, eftersom Jobs adopterades som liten. Trevligt, tänkte jag, ända tills det sjönk in vem vi egentligen talade om. Hennes goda vän Mona Simpson, Steve Jobs syster. Mona Simpson, vars före detta man döpt Homer Simpsons mamma efter henne. Och det var inte något konstigt med det. Inte något konstigare alls än när vi fortsatte prata om hur söta barnen såg ut där de satt invirade i en filt och såg på film från ipaden.
Vi satt där ute mitt på sjön hela kvällen, ända tills det var så mörkt att man knappt såg den man talade med. Ovanför oss bredde en stjärnklar himmel ut sig. Ju längre man tittar på stjärnorna, desto fler ser man. Som om man kom längre och längre in i universum och upptäckte nya stjärnor för varje steg. Man känner sig så liten och inser att det finns så mycket mer en det vi ser just nu. En stjärnhimmel får en att tänka. Och där satt vi, en som är vän med Mona Simpson, en annan som sitter invirad i en filt och halvsovande ser på film, en tredje som viftar bort myggor och jag, som känner mig hemma bland alla dessa människor under stjärnorna.
Tuesday, August 23, 2011
My day off
Tisdag. Ledig dag. Shoppingdag. Förutom idag, no shopping har jag bestämt. Behöver inte stiga upp 6.40, utan kan ta det lugnt på morgonen.
Vaknar klockan 7 av att James skriker på övre våningen. Halvsovande SMSar jag Ben en våning ovanför mig för att make sure att barnens grandma' faktiskt kommer till 7.30 så att jag inte behöver stiga upp. Yes. Somnar om, drömmer korta drömmar och vid 9.30 stiger jag upp. Slöar, tvättar håret långsamt, fönar, plattar. Kommer ihåg att jag har en flaska apelsinjuice i kylskåpet vid baren, dricker ett glas innan jag går upp och äter frukost. Det är härligt tyst, de andra är ute på gården.
Bestämmer mig för att köra ner till Stillwater, det är härligt soligt väder. Strosar på de små gatorna med livlig trafik, går i några butiker utan att köpa nåt annat än en ny plånbok. Väntar i trafikljusen på att få korsa gatan. Det blir grönt och plötsligt går det en tant bredvid mig som börjar prata med mig. Hon var inte beredd på hettan idag. Den här sommaren har varit så varm, ovanligt het. Visste jag att vädret här liknats vid Amazonas klimat i sommar? Tänka sig, Minnesota! Det visste jag ju inte. Vi skrattar lite, och sedan fortsätter jag längs de trevliga gatorna, blickar ut över floden och ser Wisconsin. När det blir för varmt går jag tillbaka till bilen och dess luftkonditionering.
Kör tillbaka mellan majsfälten, skruvar upp volymen tills det sprakar i högtalarna och sjunger med så högt jag kan. Missar mitt avtag, skrattar för mig själv och fortsätter sjunga.
Ser inget intressant och snart är jag tillbaka på den vägen jag vill vara på. Känner mig stolt över att jag hittat tillbaka från områden jag aldrig kört i förut. Tar 61 South och kör ner till ett café/lunchställe vid County E. Beställer en cookie med färgglada m&ms och en liten cappuccino den här gången, eftersom den jag hade to go senast var så stor. Men, min small cappuccino är exakt lika stor som den jag hade förra gången.
Så nu sitter jag här med min laptop, min cappuccino och min cookie och känner mig trött. Sitter ensam vid ett bord för två vid fönstret och solen gassar på min arm.
Stirrar ut genom fönstret framför mig. Parkeringsplats. Bakom parkeringsplatsen en väg och ännu en parkeringsplats. Target, butiken med allt du behöver. Allt från Edward Cullen-barbiedockor (Ja,det är sant!) till nagellacksborttagninsmedel och peanutbutter.Tittar ut genom fönstret bredvid mig och ser en parkeringsplats. Bakom parkeringsplatsen en väg och ytterligare en parkeringsplats. Golden Gym. Tänker att jag aldrig behöver gå dit eftersom vi har gym hemma. Tar en klunk av mitt kaffe. Det är hett, solen gassar och det blir bara hetare. Undrar om vi ligger vid 100 grader igen.
Ser människor komma och gå med take away-muggar i händerna och funderar på att köra till parkeringsplatsen på andra sidan vägen efter ett nagellack från Target innan jag åker hem...
Sitter, stirrar. lyssnar. Hör ljudet av den kostymklädda mannen som hamrar på sin laptop bakom mig. Hör en kvinna som utbrister Did you really?! med samma gälla röst som alla andra som säger Did you really?! här. Hör den lugna pianomusiken.
Bestämmer mig för att byta plats, det är för varmt där jag sitter.
Nu kan jag se den kostymklädda mannen och huvudet på kvinnan med det gälla utropet som är så vanligt här. Nu ser jag också en stor skylt med texten Walmart, som jag inte sett förut, trots att jag kört förbi den så många gånger.
Solen speglar sig i datorskärmen och jag ser mig själv.
Är trött, pianomusiken gör mig vemodig. Tankarna flyger överallt och ingenstans. Stirrar på texten på skärmen och funderar varför jag skriver så långt. Skriver och skriver utan att komma med nåt intressant. Men så får det vara idag. Är trött och gör ju inget intressant. Skriver, stirrar, lyssnar. Pianomusiken blir sorglig, och passar inte alls ihop med de glada rösterna som rör sig ut mot dörren. Lyssnar, stirrar, skriver.
Klockan är 4.17, och räknar ut att den är 00.17 i Finland. Har inte jetlag, tycker det känns konstigt att det är natt hos er. I Honduras är klockan bara 5.17, det känns normalt. Lever almost samma tid som Julia. I Sydney är det redan imorgon, Funderar om Melina ännu är där och känner mig lite efter i tiden. Blir snurrig av att tänka, och märker att den kostymklädda mannen är borta. De glada rösterna försvann för länge sen men pianon fortsätter spela sina vemodiga toner.
Kan inte bestämma mig om jag vill ha ett nytt nagellack. Har beslutsångest eller helt enkelt trött hjärna. Cappuccinon är slut, cookien var slut för länge sen. Det enda som finns kvar är den tomma pappersmuggen och min brända tunga. Det går inte att dricka take away-kaffe utan att bränna sig. Eller jag kan inte det. Funderar på att inte åka över till Target efter ett nagellack, av den enkla orsaken att jag knappast kan bestämma mig för vilken färg jag vill ha...
Sitter, stirrar. lyssnar. Bestämmer mig för att gå.
Efter ett nagellack.
Vaknar klockan 7 av att James skriker på övre våningen. Halvsovande SMSar jag Ben en våning ovanför mig för att make sure att barnens grandma' faktiskt kommer till 7.30 så att jag inte behöver stiga upp. Yes. Somnar om, drömmer korta drömmar och vid 9.30 stiger jag upp. Slöar, tvättar håret långsamt, fönar, plattar. Kommer ihåg att jag har en flaska apelsinjuice i kylskåpet vid baren, dricker ett glas innan jag går upp och äter frukost. Det är härligt tyst, de andra är ute på gården.
Bestämmer mig för att köra ner till Stillwater, det är härligt soligt väder. Strosar på de små gatorna med livlig trafik, går i några butiker utan att köpa nåt annat än en ny plånbok. Väntar i trafikljusen på att få korsa gatan. Det blir grönt och plötsligt går det en tant bredvid mig som börjar prata med mig. Hon var inte beredd på hettan idag. Den här sommaren har varit så varm, ovanligt het. Visste jag att vädret här liknats vid Amazonas klimat i sommar? Tänka sig, Minnesota! Det visste jag ju inte. Vi skrattar lite, och sedan fortsätter jag längs de trevliga gatorna, blickar ut över floden och ser Wisconsin. När det blir för varmt går jag tillbaka till bilen och dess luftkonditionering.
Kör tillbaka mellan majsfälten, skruvar upp volymen tills det sprakar i högtalarna och sjunger med så högt jag kan. Missar mitt avtag, skrattar för mig själv och fortsätter sjunga.
Ser inget intressant och snart är jag tillbaka på den vägen jag vill vara på. Känner mig stolt över att jag hittat tillbaka från områden jag aldrig kört i förut. Tar 61 South och kör ner till ett café/lunchställe vid County E. Beställer en cookie med färgglada m&ms och en liten cappuccino den här gången, eftersom den jag hade to go senast var så stor. Men, min small cappuccino är exakt lika stor som den jag hade förra gången.
Så nu sitter jag här med min laptop, min cappuccino och min cookie och känner mig trött. Sitter ensam vid ett bord för två vid fönstret och solen gassar på min arm.
Stirrar ut genom fönstret framför mig. Parkeringsplats. Bakom parkeringsplatsen en väg och ännu en parkeringsplats. Target, butiken med allt du behöver. Allt från Edward Cullen-barbiedockor (Ja,det är sant!) till nagellacksborttagninsmedel och peanutbutter.Tittar ut genom fönstret bredvid mig och ser en parkeringsplats. Bakom parkeringsplatsen en väg och ytterligare en parkeringsplats. Golden Gym. Tänker att jag aldrig behöver gå dit eftersom vi har gym hemma. Tar en klunk av mitt kaffe. Det är hett, solen gassar och det blir bara hetare. Undrar om vi ligger vid 100 grader igen.
Ser människor komma och gå med take away-muggar i händerna och funderar på att köra till parkeringsplatsen på andra sidan vägen efter ett nagellack från Target innan jag åker hem...
Sitter, stirrar. lyssnar. Hör ljudet av den kostymklädda mannen som hamrar på sin laptop bakom mig. Hör en kvinna som utbrister Did you really?! med samma gälla röst som alla andra som säger Did you really?! här. Hör den lugna pianomusiken.
Bestämmer mig för att byta plats, det är för varmt där jag sitter.
Nu kan jag se den kostymklädda mannen och huvudet på kvinnan med det gälla utropet som är så vanligt här. Nu ser jag också en stor skylt med texten Walmart, som jag inte sett förut, trots att jag kört förbi den så många gånger.
Solen speglar sig i datorskärmen och jag ser mig själv.
Är trött, pianomusiken gör mig vemodig. Tankarna flyger överallt och ingenstans. Stirrar på texten på skärmen och funderar varför jag skriver så långt. Skriver och skriver utan att komma med nåt intressant. Men så får det vara idag. Är trött och gör ju inget intressant. Skriver, stirrar, lyssnar. Pianomusiken blir sorglig, och passar inte alls ihop med de glada rösterna som rör sig ut mot dörren. Lyssnar, stirrar, skriver.
Klockan är 4.17, och räknar ut att den är 00.17 i Finland. Har inte jetlag, tycker det känns konstigt att det är natt hos er. I Honduras är klockan bara 5.17, det känns normalt. Lever almost samma tid som Julia. I Sydney är det redan imorgon, Funderar om Melina ännu är där och känner mig lite efter i tiden. Blir snurrig av att tänka, och märker att den kostymklädda mannen är borta. De glada rösterna försvann för länge sen men pianon fortsätter spela sina vemodiga toner.
Kan inte bestämma mig om jag vill ha ett nytt nagellack. Har beslutsångest eller helt enkelt trött hjärna. Cappuccinon är slut, cookien var slut för länge sen. Det enda som finns kvar är den tomma pappersmuggen och min brända tunga. Det går inte att dricka take away-kaffe utan att bränna sig. Eller jag kan inte det. Funderar på att inte åka över till Target efter ett nagellack, av den enkla orsaken att jag knappast kan bestämma mig för vilken färg jag vill ha...
Sitter, stirrar. lyssnar. Bestämmer mig för att gå.
Efter ett nagellack.
Monday, August 22, 2011
1 month in the US!
Idag har jag varit en månad i USA. Jag kan inte förstå hur fort tiden gått!
De första fem dagarna spenderade jag i NY på Long Island, på St. John's University. Hade lektioner, åt äcklig mat i campusets matsal (så äcklig att vi sprang till närmaste pizzeria följande dag). Sjöng signaturlåten till Mumin (på finska!) tillsammans med fyra andra finländare på scenen framför 200 andra au pairer. Fick en donits av en policeofficer som hade föreläsning för oss. Led av jetlag. Provade på campuslivet. Had a good time!
Och by the way, en heldag i NYC förstås!
Was amazed by NYCs skyline, Brooklyn Bridge, Empire State Building. Strosade på Manhattan, såg stället där Worl Trade Center used to be. Flat Iron Building, China Town. Var på 67. våningen på Rockefeller Center, blickade ut över Central Park. Körde längs Hudson River, åkte färja till Staten Island, såg Frihetsgudinnan. Went crazy på Times Square, skyndade ner för 5th Avenue. Crossed 47th Street, 46th Street, 45th Street... Ända ner till 34th Street. Had a GREAT time!
På fredagen åkte jag upp till flygfältet igen och flög tre timmar till the Twincities i Minnesota. Var inte ett dugg nervös, till skillnad från de två andra tjejerna jag flög med. Var EXCITED! Kunde knappt vänta tills jag fick hoppa av flyget och fräffa min hostfamilj. Och där stog de; Amy och Ben, mina hostföräldrar. Framför dem, Mykenna och James, 4 och 2 år, med ett stort "Welcome Jennica"-plakat och varsin röd ros åt mig. Och de var såå trevliga! Kände mig välkommen från första stund. Ben tog mina kappsäckar till sin bil medan Amy, barnen och jag tog hennes enorma, svarta SUV. Anlände till huset, och märkte att Amys bil inte alls var så stor. Inte i jämförelse med Bens. Visades runt på main floor, vilket inkluderar kök, matsal, vardagsrum, office, mud room, badrum och the deck. Fortsatte upstairs, där föräldrarnas sovrum, badrum och walk-in-closet, James sovrum, Mykennas sovrum, barnens badrum och gästrum finns. Till sist gick vi ner till the basement, där det finns ett work-out room, biljardbord-area, hemma bio-area (med världens skönaste soffor), dining table vid liten bar, mitt sovrum och mitt badrum. Kastade mig på min jenkkisäng (som jag måste klättra upp i och hoppa ner från) och pustade ut.
På kvällen hade vi pizza nere i the basement, eftersom fridaynight is pizzanight. Gav mina välkomstpresenter. (Senare har jag märkt att fredagskvällarna med pizza i princip är det enda tillfället då familjen tillbringar tid här nere, så jag har basically hela nedersta våningen för mig själv).
Resten av månaden har också varit händelserik. Har varit på several BBQs, tillbringat nästan varje söndag ute på pontoonen på Forest Lake, åkt watertube bakom båten (sjukt kul!), firat en födelsedag, varit på doctor's appointment med barnen, fått och blivit av med min första ögoninflammation, blivit van med min bil, hittat bra men också tagit lite extra sightseeing då och då... Sett två vilda kalkoner och trott att jag bott i en ångbastu: 100 grader Fahrenheit (37 C) och en luftfuktighet kring 80 de första veckorna var härligt, men hett!
Har träffat Amys hilarious vänner på ett party i en enorm stenvilla vid sjön (You know, Bloody Mary's i röda plastmuggar, musik på hög volym, en cruise på sjön, nån som beställde hem flera kartonger pizza osv..) Kul!
Stack mitt i för att snabbt byta om och åka till Amys brors årliga Ribfest han och hans fru ordnar at their house. Lag får ställa upp och tävla om vem som grillar de bästa ribsen och chickenwingsen, och en jury bedömer dem. Där fanns en DJ från the Island of Tonga och en bartender. Man behövde biljett för att komma in, och fick neongult 'festari'armband vid ingången. Träffade en massa trevliga människor och hade jättekul!
Har också varit på ett antal av Mykennas T-ball matcher, gått på manikyr och pedikyr med Amy, ätit ute fler gånger än jag kommer ihåg. Har bakat födelsedagstårtor och megastora cupcakes med barnen. Har förälskat mig i äkta amerikanska cookies och blivit beroende av take away-coffee. Shoppat lite för mycket, spenderat några grand already.. (Hittat Victoria's Secret...) Köpt laptop! Tränat armmusklerna medan jag gett barnen fart när de gungar (så hård fart att James utbrast: I'm flying so high I'm almost Batman!) och sprungit för livet när vi lekt tag. Dragit dem i en wagon i vår neighborhood och cruisat mellan majsfälten till Teddy Bear Park. Sprungit in på Mall of America (USAs största shoppingcenter) för att äta middag, eftersom Ikeas kräftskiva var slutsåld och efter det forsatt till en hemmafest med några svenska au pairer.
Igår hade jag min första au pair-meeting. Vi träffades nere i Stillwater, en jättegullig liten stad på gränsen till Wisconsin. Spenderade dagen på en riverboat på floden som utgör gränsen mellan Minnesota och Wisconsin. När jag kommit hem körde jag och Ben upp till Forest Lake, via golfbanan och hämtade middagen vi beställt, och hade familydinner med Amys föräldrar, hennes bror och hans fru, min hostfamilj och jag. Like every sunday :)
Det och hemskt mycket annat har hänt under min första månad i USA.
De första fem dagarna spenderade jag i NY på Long Island, på St. John's University. Hade lektioner, åt äcklig mat i campusets matsal (så äcklig att vi sprang till närmaste pizzeria följande dag). Sjöng signaturlåten till Mumin (på finska!) tillsammans med fyra andra finländare på scenen framför 200 andra au pairer. Fick en donits av en policeofficer som hade föreläsning för oss. Led av jetlag. Provade på campuslivet. Had a good time!
Och by the way, en heldag i NYC förstås!
Was amazed by NYCs skyline, Brooklyn Bridge, Empire State Building. Strosade på Manhattan, såg stället där Worl Trade Center used to be. Flat Iron Building, China Town. Var på 67. våningen på Rockefeller Center, blickade ut över Central Park. Körde längs Hudson River, åkte färja till Staten Island, såg Frihetsgudinnan. Went crazy på Times Square, skyndade ner för 5th Avenue. Crossed 47th Street, 46th Street, 45th Street... Ända ner till 34th Street. Had a GREAT time!
På fredagen åkte jag upp till flygfältet igen och flög tre timmar till the Twincities i Minnesota. Var inte ett dugg nervös, till skillnad från de två andra tjejerna jag flög med. Var EXCITED! Kunde knappt vänta tills jag fick hoppa av flyget och fräffa min hostfamilj. Och där stog de; Amy och Ben, mina hostföräldrar. Framför dem, Mykenna och James, 4 och 2 år, med ett stort "Welcome Jennica"-plakat och varsin röd ros åt mig. Och de var såå trevliga! Kände mig välkommen från första stund. Ben tog mina kappsäckar till sin bil medan Amy, barnen och jag tog hennes enorma, svarta SUV. Anlände till huset, och märkte att Amys bil inte alls var så stor. Inte i jämförelse med Bens. Visades runt på main floor, vilket inkluderar kök, matsal, vardagsrum, office, mud room, badrum och the deck. Fortsatte upstairs, där föräldrarnas sovrum, badrum och walk-in-closet, James sovrum, Mykennas sovrum, barnens badrum och gästrum finns. Till sist gick vi ner till the basement, där det finns ett work-out room, biljardbord-area, hemma bio-area (med världens skönaste soffor), dining table vid liten bar, mitt sovrum och mitt badrum. Kastade mig på min jenkkisäng (som jag måste klättra upp i och hoppa ner från) och pustade ut.
På kvällen hade vi pizza nere i the basement, eftersom fridaynight is pizzanight. Gav mina välkomstpresenter. (Senare har jag märkt att fredagskvällarna med pizza i princip är det enda tillfället då familjen tillbringar tid här nere, så jag har basically hela nedersta våningen för mig själv).
Resten av månaden har också varit händelserik. Har varit på several BBQs, tillbringat nästan varje söndag ute på pontoonen på Forest Lake, åkt watertube bakom båten (sjukt kul!), firat en födelsedag, varit på doctor's appointment med barnen, fått och blivit av med min första ögoninflammation, blivit van med min bil, hittat bra men också tagit lite extra sightseeing då och då... Sett två vilda kalkoner och trott att jag bott i en ångbastu: 100 grader Fahrenheit (37 C) och en luftfuktighet kring 80 de första veckorna var härligt, men hett!
Har träffat Amys hilarious vänner på ett party i en enorm stenvilla vid sjön (You know, Bloody Mary's i röda plastmuggar, musik på hög volym, en cruise på sjön, nån som beställde hem flera kartonger pizza osv..) Kul!
Stack mitt i för att snabbt byta om och åka till Amys brors årliga Ribfest han och hans fru ordnar at their house. Lag får ställa upp och tävla om vem som grillar de bästa ribsen och chickenwingsen, och en jury bedömer dem. Där fanns en DJ från the Island of Tonga och en bartender. Man behövde biljett för att komma in, och fick neongult 'festari'armband vid ingången. Träffade en massa trevliga människor och hade jättekul!
Har också varit på ett antal av Mykennas T-ball matcher, gått på manikyr och pedikyr med Amy, ätit ute fler gånger än jag kommer ihåg. Har bakat födelsedagstårtor och megastora cupcakes med barnen. Har förälskat mig i äkta amerikanska cookies och blivit beroende av take away-coffee. Shoppat lite för mycket, spenderat några grand already.. (Hittat Victoria's Secret...) Köpt laptop! Tränat armmusklerna medan jag gett barnen fart när de gungar (så hård fart att James utbrast: I'm flying so high I'm almost Batman!) och sprungit för livet när vi lekt tag. Dragit dem i en wagon i vår neighborhood och cruisat mellan majsfälten till Teddy Bear Park. Sprungit in på Mall of America (USAs största shoppingcenter) för att äta middag, eftersom Ikeas kräftskiva var slutsåld och efter det forsatt till en hemmafest med några svenska au pairer.
Igår hade jag min första au pair-meeting. Vi träffades nere i Stillwater, en jättegullig liten stad på gränsen till Wisconsin. Spenderade dagen på en riverboat på floden som utgör gränsen mellan Minnesota och Wisconsin. När jag kommit hem körde jag och Ben upp till Forest Lake, via golfbanan och hämtade middagen vi beställt, och hade familydinner med Amys föräldrar, hennes bror och hans fru, min hostfamilj och jag. Like every sunday :)
Det och hemskt mycket annat har hänt under min första månad i USA.
Thursday, August 11, 2011
On my way
För 17 dagar sedan stod jag hemma i hallen med mina kappsäckar prydligt på rad och sade hejdå åt mamma och en sömnig Teddy. Några minuter senare stuvade pappa in väskorna i bilen och vi gasade iväg mot Helsingfors-Vanda flygfält. Ivrig, förväntansfull, äventyrslysten. Checkade in, och ja, min kappsäck var några (kröhöm) kilo för tung, men nej, jag behövde varken packa om eller betala extra. Allt väl, pustar ut. Står med pappa och bara är, undrar om någon av de unga tjejerna jag ser möjligtvis är på väg till NYC med mig. Småpratar, dittan och dattan.
Vi börjar gå mot säkerhetskontrollen, och nu kommer tårarna. Det är nu jag inser vad jag egentligen håller på med. Några meter kvar till punkten där jag måste klara mig själv, lämna min familj och mina vänner för ett år. Och det är först nu jag verkligen inser vad det innebär. Kramar pappa hårt, vet att det är sista gången på väldigt länge. Det tar emot att släppa taget och gå de där få metrarna till ett helt nytt liv, men jag gör det. Och för en gångs skull piper jag inte i säkerhetskontrollen. Måste vara ett gott tecken. Däremot är mitt handbagage väldigt intressant och jag blir paranoid och funderar om jag möjligtvis glömt en bomb eller nåt i kappsäcken... Men jag antar att de bara var kul att kolla på hur bra jag är på att packa. Vänder mig om en sista gång och vinkar hejdå, fortsätter sedan utan att bry mig om att mina ögon antagligen är hur röda som helst.
Hinner inte många meter innan jag slår ögonen i nåt jag inte kan gå förbi. Släpar min alltför tunga handbaggage-kappsäck och min alltför fulla handväska förbi hyllorna och grabbar tag i ett paket Ruispuikulat. Har redan väskan full av Fazers Blå, lakrits, salmiak och ungefär 1,5 kilo lösgodis (enligt Maria Montazami finns det inte bra lösgodis i USA. Ren överlevnadsinstinkt alltså, egentligen.), så det enda som fattas är rågbröd. Anledningen till att det inte redan ligger några paket i kappsäcken är att både mamma och pappa trodde att det inte håller ända till min hostfamilj. Men jag är ju för mig själv framöver, right, så klart jag köpte ett paket! Får min farhåga bekräftad av försäljaren, som med ett vänligt leende låter mig inse att mina ögon faktiskt är röda. Men brödet höll. Till och med genom veckan i NY.
Med stor möda kommer jag ut ur butiken utan att riva ner nåt på vägen, och fortsätter mot min gate. Men så långt hinner jag inte, innan jag krånglar in mig i nästa butik. Bara som en liten tröst skaffar jag ännu en till liten Longchamp-purse. Har inte kommit på vad jag ska använda den till än, men jag blev i alla fall gladare. Och man kan ju aldrig ha för mycket Longchamp, kan man? Resten av vägen till gaten går jag med ögonen fast, för nu ryms det verkligen inte mer saker i väskan.
Möts av en lång kö, vilket jag inte hade räknat med, eftersom jag inte flygit utanför Europa förut. Passkontroll. Efter passkontrollen kommer jag till en del av flygfältet jag aldrig besökt förut, och gissa vad. Mer butiker. Men nej, den här gången går jag inte ens in i någon av dem, utan går direkt till min gate. Möts av tre härliga tjejer som också ska till USA för ett år. Pratar om allt möjligt när det genom högtalaren berättas att vi kommer att hålla en tyst minut för offren i Norge. Flygfältet tystnar, och vi sitter alla och tittar ens i taket, ens i golvet. Efter en stund börjar folk skruva på sig och vi alla undrar samma sak: har en minut redan gått? Får vi prata nu? Till alla andras glädje bryter min telefon tystnaden med sin Breakfast at Tiffany's-signatur, och jag hoppar högt i taket medan jag vill sjunka genom golvet. När jag äntligen hittar telefonen svarar jag viskande, men det enda jag hör är lite vågskvalp och ett svagt brus. Det är Stilla Havet och eventuella andra hav som möjligtvis råkar befinna sig mellan Finland och Australien. Säger hej lite högre och så hör jag äntligen rösten av min kära syster som valde precis rätt minut för sitt samtal genom världen. Pratar fortfarande lågmält eftersom jag inte vet hur långa sekunderna egentligen är i en tyst minut. Efter en stund hör jag en signal i högtalaren och antar, obs antar, att den signalen markerade slutet på den tysta evigheten. Pratar en stund med Melina som passligt råkar befinna sig på andra sidan jorden just när jag ger mig ut på mitt livs äventyr.
Äntligen är det dags att gå ombord på planet. Flyger till London, hoppar på ett enormt plan till New York (New York!) och flyger och flyger och flyger. Tur att jag gillar att flyga. På vägen hinner jag komma över min skräck för flygplansvessor, vilket jag är hemskt glad för, fylla i min pre-departure workbook, förvånas över hur oorganiserade och råddiga vissa människor faktiskt täcks vara på små instängda platser som flygplan, och ha lite tänjning i korridoren, vilket faktiskt inte alls var pinsamt.
Och sedan, det jag länge väntat på, ljusen från New York City. Trots att klockan finsk tid är fyra på morgonen är jag inte alls trött, utan tittar förväntansfull ut över NYC. Otroligt vackert! Klockan är nio på kvällen NYC-time, det är redan mörkt och miljonstaden lyser, blinkar och myllrar som New York City alltid gör. Det ända som skiljer det välkända NYC vi alla känner från TV och film är att JAG nu befinner mig i staden!
Ställer mig i kö för pass- och visumkontroll när vi väl landat, vilket faktiskt inte alls är så farligt jag trott. Eller så har jag bara tur med killen jag fick. Trevlig, flirtig, glad. Svarar på frågor, ger mina fingeravtryck, blir fotograferad, får alla mina hundra dokument och några till stämplade. Får lite movie-känsla när han stämplar dokumenten, ni vet, stor stämpel, ännu större kille i uniform, bom-bom-bom slår stämpeln högt och ljudligt på papper efter papper i hög fart. Det ända som fattats var om stämpeln hade varit röd och det stått FAIL på den. Men det gjorde det förstås inte. I'm in!
Förvånas över att min kappsäck inte tappats bort på vägen, manövrerar båda kappsäckarna och handväskan (jag förstår om någon fick för sig att skratta lite) och ger mig av mot utgången där en man väntar med en rosa Cultural Care Au Pair-skylt, kryssar för mitt namn på sin lista och visar mig mot en grupp unga tjejer som alla har likadana adresslappar på sina kappsäckar som jag. Rosa förstås. Hoppar på bussen, väntar en timme eller två på en tjej från Mexico vars plan är försenat, och sedan ger vi oss iväg mot St. John's University på Long Island. Får nyckeln till mitt rum på campuset, orienterar mig genom korridorerna och hittar rummet, väcker min rumkompis som anlänt tidigare på dagen. Har inte sovit på över ett dygn och så gott som stupar i säng.
Detta var min allra första dag av mitt liv i USA.
Vi börjar gå mot säkerhetskontrollen, och nu kommer tårarna. Det är nu jag inser vad jag egentligen håller på med. Några meter kvar till punkten där jag måste klara mig själv, lämna min familj och mina vänner för ett år. Och det är först nu jag verkligen inser vad det innebär. Kramar pappa hårt, vet att det är sista gången på väldigt länge. Det tar emot att släppa taget och gå de där få metrarna till ett helt nytt liv, men jag gör det. Och för en gångs skull piper jag inte i säkerhetskontrollen. Måste vara ett gott tecken. Däremot är mitt handbagage väldigt intressant och jag blir paranoid och funderar om jag möjligtvis glömt en bomb eller nåt i kappsäcken... Men jag antar att de bara var kul att kolla på hur bra jag är på att packa. Vänder mig om en sista gång och vinkar hejdå, fortsätter sedan utan att bry mig om att mina ögon antagligen är hur röda som helst.
Hinner inte många meter innan jag slår ögonen i nåt jag inte kan gå förbi. Släpar min alltför tunga handbaggage-kappsäck och min alltför fulla handväska förbi hyllorna och grabbar tag i ett paket Ruispuikulat. Har redan väskan full av Fazers Blå, lakrits, salmiak och ungefär 1,5 kilo lösgodis (enligt Maria Montazami finns det inte bra lösgodis i USA. Ren överlevnadsinstinkt alltså, egentligen.), så det enda som fattas är rågbröd. Anledningen till att det inte redan ligger några paket i kappsäcken är att både mamma och pappa trodde att det inte håller ända till min hostfamilj. Men jag är ju för mig själv framöver, right, så klart jag köpte ett paket! Får min farhåga bekräftad av försäljaren, som med ett vänligt leende låter mig inse att mina ögon faktiskt är röda. Men brödet höll. Till och med genom veckan i NY.
Med stor möda kommer jag ut ur butiken utan att riva ner nåt på vägen, och fortsätter mot min gate. Men så långt hinner jag inte, innan jag krånglar in mig i nästa butik. Bara som en liten tröst skaffar jag ännu en till liten Longchamp-purse. Har inte kommit på vad jag ska använda den till än, men jag blev i alla fall gladare. Och man kan ju aldrig ha för mycket Longchamp, kan man? Resten av vägen till gaten går jag med ögonen fast, för nu ryms det verkligen inte mer saker i väskan.
Möts av en lång kö, vilket jag inte hade räknat med, eftersom jag inte flygit utanför Europa förut. Passkontroll. Efter passkontrollen kommer jag till en del av flygfältet jag aldrig besökt förut, och gissa vad. Mer butiker. Men nej, den här gången går jag inte ens in i någon av dem, utan går direkt till min gate. Möts av tre härliga tjejer som också ska till USA för ett år. Pratar om allt möjligt när det genom högtalaren berättas att vi kommer att hålla en tyst minut för offren i Norge. Flygfältet tystnar, och vi sitter alla och tittar ens i taket, ens i golvet. Efter en stund börjar folk skruva på sig och vi alla undrar samma sak: har en minut redan gått? Får vi prata nu? Till alla andras glädje bryter min telefon tystnaden med sin Breakfast at Tiffany's-signatur, och jag hoppar högt i taket medan jag vill sjunka genom golvet. När jag äntligen hittar telefonen svarar jag viskande, men det enda jag hör är lite vågskvalp och ett svagt brus. Det är Stilla Havet och eventuella andra hav som möjligtvis råkar befinna sig mellan Finland och Australien. Säger hej lite högre och så hör jag äntligen rösten av min kära syster som valde precis rätt minut för sitt samtal genom världen. Pratar fortfarande lågmält eftersom jag inte vet hur långa sekunderna egentligen är i en tyst minut. Efter en stund hör jag en signal i högtalaren och antar, obs antar, att den signalen markerade slutet på den tysta evigheten. Pratar en stund med Melina som passligt råkar befinna sig på andra sidan jorden just när jag ger mig ut på mitt livs äventyr.
Äntligen är det dags att gå ombord på planet. Flyger till London, hoppar på ett enormt plan till New York (New York!) och flyger och flyger och flyger. Tur att jag gillar att flyga. På vägen hinner jag komma över min skräck för flygplansvessor, vilket jag är hemskt glad för, fylla i min pre-departure workbook, förvånas över hur oorganiserade och råddiga vissa människor faktiskt täcks vara på små instängda platser som flygplan, och ha lite tänjning i korridoren, vilket faktiskt inte alls var pinsamt.
Och sedan, det jag länge väntat på, ljusen från New York City. Trots att klockan finsk tid är fyra på morgonen är jag inte alls trött, utan tittar förväntansfull ut över NYC. Otroligt vackert! Klockan är nio på kvällen NYC-time, det är redan mörkt och miljonstaden lyser, blinkar och myllrar som New York City alltid gör. Det ända som skiljer det välkända NYC vi alla känner från TV och film är att JAG nu befinner mig i staden!
Ställer mig i kö för pass- och visumkontroll när vi väl landat, vilket faktiskt inte alls är så farligt jag trott. Eller så har jag bara tur med killen jag fick. Trevlig, flirtig, glad. Svarar på frågor, ger mina fingeravtryck, blir fotograferad, får alla mina hundra dokument och några till stämplade. Får lite movie-känsla när han stämplar dokumenten, ni vet, stor stämpel, ännu större kille i uniform, bom-bom-bom slår stämpeln högt och ljudligt på papper efter papper i hög fart. Det ända som fattats var om stämpeln hade varit röd och det stått FAIL på den. Men det gjorde det förstås inte. I'm in!
Förvånas över att min kappsäck inte tappats bort på vägen, manövrerar båda kappsäckarna och handväskan (jag förstår om någon fick för sig att skratta lite) och ger mig av mot utgången där en man väntar med en rosa Cultural Care Au Pair-skylt, kryssar för mitt namn på sin lista och visar mig mot en grupp unga tjejer som alla har likadana adresslappar på sina kappsäckar som jag. Rosa förstås. Hoppar på bussen, väntar en timme eller två på en tjej från Mexico vars plan är försenat, och sedan ger vi oss iväg mot St. John's University på Long Island. Får nyckeln till mitt rum på campuset, orienterar mig genom korridorerna och hittar rummet, väcker min rumkompis som anlänt tidigare på dagen. Har inte sovit på över ett dygn och så gott som stupar i säng.
Detta var min allra första dag av mitt liv i USA.
Subscribe to:
Posts (Atom)