On my way

För 17 dagar sedan stod jag hemma i hallen med mina kappsäckar prydligt på rad och sade hejdå åt mamma och en sömnig Teddy. Några minuter senare stuvade pappa in väskorna i bilen och vi gasade iväg mot Helsingfors-Vanda flygfält. Ivrig, förväntansfull, äventyrslysten. Checkade in, och ja, min kappsäck var några (kröhöm) kilo för tung, men nej, jag behövde varken packa om eller betala extra. Allt väl, pustar ut. Står med pappa och bara är, undrar om någon av de unga tjejerna jag ser möjligtvis är på väg till NYC med mig. Småpratar, dittan och dattan.

Vi börjar gå mot säkerhetskontrollen, och nu kommer tårarna. Det är nu jag inser vad jag egentligen håller på med. Några meter kvar till punkten där jag måste klara mig själv, lämna min familj och mina vänner för ett år. Och det är först nu jag verkligen inser vad det innebär. Kramar pappa hårt, vet att det är sista gången på väldigt länge. Det tar emot att släppa taget och gå de där få metrarna till ett helt nytt liv, men jag gör det. Och för en gångs skull piper jag inte i säkerhetskontrollen. Måste vara ett gott tecken. Däremot är mitt handbagage väldigt intressant och jag blir paranoid och funderar om jag möjligtvis glömt en bomb eller nåt i kappsäcken... Men jag antar att de bara var kul att kolla på hur bra jag är på att packa. Vänder mig om en sista gång och vinkar hejdå, fortsätter sedan utan att bry mig om att mina ögon antagligen är hur röda som helst.

Hinner inte många meter innan jag slår ögonen i nåt jag inte kan gå förbi. Släpar min alltför tunga handbaggage-kappsäck och min alltför fulla handväska förbi hyllorna och grabbar tag i ett paket Ruispuikulat. Har redan väskan full av Fazers Blå, lakrits, salmiak och ungefär 1,5 kilo lösgodis (enligt Maria Montazami finns det inte bra lösgodis i USA. Ren överlevnadsinstinkt alltså, egentligen.), så det enda som fattas är rågbröd. Anledningen till att det inte redan ligger några paket i kappsäcken är att både mamma och pappa trodde att det inte håller ända till min hostfamilj. Men jag är ju för mig själv framöver, right, så klart jag köpte ett paket!  Får min farhåga bekräftad av försäljaren, som med ett vänligt leende låter mig inse att mina ögon faktiskt är röda. Men brödet höll. Till och med genom veckan i NY.

Med stor möda kommer jag ut ur butiken utan att riva ner nåt på vägen, och fortsätter mot min gate. Men så långt hinner jag inte, innan jag krånglar in mig i nästa butik. Bara som en liten tröst skaffar jag ännu en till liten Longchamp-purse. Har inte kommit på vad jag ska använda den till än, men jag blev i alla fall gladare. Och man kan ju aldrig ha för mycket Longchamp, kan man? Resten av vägen till gaten går jag med ögonen fast, för nu ryms det verkligen inte mer saker i väskan.

Möts av en lång kö, vilket jag inte hade räknat med, eftersom jag inte flygit utanför Europa förut. Passkontroll. Efter passkontrollen kommer jag till en del av flygfältet jag aldrig besökt förut, och gissa vad. Mer butiker. Men nej, den här gången går jag inte ens in i någon av dem, utan går direkt till min gate. Möts av tre härliga tjejer som också ska till USA för ett år. Pratar om allt möjligt när det genom högtalaren berättas att vi kommer att hålla en tyst minut för offren i Norge. Flygfältet tystnar, och vi sitter alla och tittar ens i taket, ens i golvet. Efter en stund börjar folk skruva på sig och vi alla undrar samma sak: har en minut redan gått? Får vi prata nu? Till alla andras glädje bryter min telefon tystnaden med sin Breakfast at Tiffany's-signatur, och jag hoppar högt i taket medan jag vill sjunka genom golvet. När jag äntligen hittar telefonen svarar jag viskande, men det enda jag hör är lite vågskvalp och ett svagt brus. Det är Stilla Havet och eventuella andra hav som möjligtvis råkar befinna sig mellan Finland och Australien. Säger hej lite högre och så hör jag äntligen rösten av min kära syster som valde precis rätt minut för sitt samtal genom världen. Pratar fortfarande lågmält eftersom jag inte vet hur långa sekunderna egentligen är i en tyst minut. Efter en stund hör jag en signal i högtalaren och antar, obs antar, att den signalen markerade slutet på den tysta evigheten. Pratar en stund med Melina som passligt råkar befinna sig på andra sidan jorden just när jag ger mig ut på mitt livs äventyr.

Äntligen är det dags att gå ombord på planet. Flyger till London, hoppar på ett enormt plan till New York (New York!) och flyger och flyger och flyger. Tur att jag gillar att flyga. På vägen hinner jag komma över min skräck för flygplansvessor, vilket jag är hemskt glad för, fylla i min pre-departure workbook, förvånas över hur oorganiserade och råddiga vissa människor faktiskt täcks vara på små instängda platser som flygplan, och ha lite tänjning i korridoren, vilket faktiskt inte alls var pinsamt.

Och sedan, det jag länge väntat på, ljusen från New York City. Trots att klockan finsk tid är fyra på morgonen är jag inte alls trött, utan tittar förväntansfull ut över NYC. Otroligt vackert! Klockan är nio på kvällen NYC-time, det är redan mörkt och miljonstaden lyser, blinkar och myllrar som New York City alltid gör. Det ända som skiljer det välkända NYC vi alla känner från TV och film är att JAG nu befinner mig i staden!



Ställer mig i kö för pass- och visumkontroll när vi väl landat, vilket faktiskt inte alls är så farligt jag trott. Eller så har jag bara tur med killen jag fick. Trevlig, flirtig, glad. Svarar på frågor, ger mina fingeravtryck, blir fotograferad, får alla mina hundra dokument och några till stämplade. Får lite movie-känsla när han stämplar dokumenten, ni vet, stor stämpel, ännu större kille i uniform, bom-bom-bom slår stämpeln högt och ljudligt på papper efter papper i hög fart. Det ända som fattats var om stämpeln hade varit röd och det stått FAIL på den. Men det gjorde det förstås inte. I'm in!

Förvånas över att min kappsäck inte tappats bort på vägen, manövrerar båda kappsäckarna och handväskan (jag förstår om någon fick för sig att skratta lite) och ger mig av mot utgången där en man väntar med en rosa Cultural Care Au Pair-skylt, kryssar för mitt namn på sin lista och visar mig mot en grupp unga tjejer som alla har likadana adresslappar på sina kappsäckar som jag. Rosa förstås. Hoppar på bussen, väntar en timme eller två på en tjej från Mexico vars plan är försenat, och sedan ger vi oss iväg mot St. John's University på Long Island. Får nyckeln till mitt rum på campuset, orienterar mig genom korridorerna och hittar rummet, väcker min rumkompis som anlänt tidigare på dagen. Har inte sovit på över ett dygn och så gott som stupar i säng.

Detta var min allra första dag av mitt liv i USA.