Chicago-Milwaukee-Minneapolis

Bussen hem var ju ett äventyr i sig. Inte ett trevligt sådant. När vi steg på var den redan proppfull, och jag slog ner mig bredvid en tjej medan Alejandra satt några rader bakom mig. Min akku i telefonen tog slut, och min iPod var också död. Hade trevliga 8 timmar framför mig med andra ord.
Efter 1,5 timmar kom vi till Milwaukee i Wisconsin där tjejen bredvid mig hoppade av. Oo lycka tänkte jag och såg en natts sömn framför mig. Satte mig bekvämt över båda bänkarna och drog min filt över mig. Efter en stund klättrar en hel hop människor upp till andra våningen där vi satt, och motvilligt insåg jag min egen dumhet i att tro att människorna bara skulle hoppa av bussen, och ingen skulle hoppa på. Gav upp platsen bredvid mig till en storväxt mörkhyad kille. Av alla människor på bussen var ca 30 % ljushyade och resten mörkhyade.

Redan när tjejen bredvid mig hoppade av, vid 11.30pm-tiden, hade jag sjukt överallt. När killen hoppade på hade jag ungefär hälften mindre plats än innan och fortfarande över 6 timmar kvar utan varken musik eller telefon. Det visade sig snart att jag visst hade musik, när killen bredvid mig slog på sin iPod. Han lyssnade förmodligen på högsta volym så att inte bara jag, som satt sisådär två cm ifrån honom hörde det, utan säkert halva övre våningen. Det skulle varit helt fine, eftersom jag inte hade någon egen musik. Men rapp i 6 timmar? Nej tack! Dessutom försökte jag faktiskt sova. Hade benen på min datorväska under stolen framför, på min handväska under stolen jag satt på, hade knäna vid hakan, benen under mig, till och med över armstödet, men nej, det var bara inte bekvämt.

Efter några timmar lånade en tjej som också varit på kursen sin iPodladdare, och jag kunde äntligen lyssna på egen musik. Blandad med rapp. Jag hörde hans musik genom mina egna hörlurar också! Det enda lilla roliga jag hade på bussen var när han talade i telefon. Tyvärr blandade jag bort mig i mina räkningar om hur många gånger han sa "Ya know whaam sayin?".

När vi i gryningen, vid 6-tiden, kom fram till Minneapolis var jag relativt död. Sen väntade jag och Alejandra 2 timmar på skjuts hem. Och det kanske är varmt på dagarna här, men oj vilken kall morgon det var! Det enda jag kunde tänka på var min mjuka jenkkisäng och en varm dusch.